ÅHUS REPSLAGERI

När repslagarmästare Gotthard Malmström 1966 upphörde med sin yrkesutövning, erbjöd han

Åhus Hembygdsförening sin verkstad. Föreningen blev ägare till repslageriet med inventarier den 1 september 1967. Den då 70 meter långa repslagarbyggnaden var belägen vid Sandvaktaregatan på en tomt som var ämnad för bostadsbebyggelse. Föreningen, som med tacksamhet mottagit gåvan, stod nu inför ett stort problem, flyttning, med allt vad det innebar - inte minst ekonomiskt. Med stöd av landsantikvarien och hjälp från främst AMS, landshövding Westlings fond och Villands Härads Hembygdsförening revs, transporterades och återuppbyggdes repslageriet

1971 - 1972 på sin nuvarande plats intill den södra rondellen längs väg 118 i Åhus.

Flyttningen var inte den första i repslageriets historia. Gotthard Malmströms far, Carl Malmström, kom till Åhus 1890 och uppförde då sin verkstad vid Ö Skånes Järnvägars lokstallar (nuvarande kvarteret Flaket vid Järnvägsgatan). Verkstaden flyttades sedan två gånger (omkring 1905 och 1920) innan den kom i Hembygdsföreningen ägo och hamnade på grönområdet vid Västerport. Gotthard Malmström, som lärt yrket av sin far, övertog  verkstaden 1920. Så gott som all tillverkning gick till fiskeredskap och båtutrustning. Banan var till en början öppen, dvs slagningen ägde rum i det fria precis som det varit sedan urminnes tider på alla mindre repslagerier. Banan var då 180 meter lång. Runt 1920 installerades elektricitet som drivkälla och 1930 lät mäster Malmström uppföra den övertäckta byggnad, som nu

i förkortat skick går att besöka. Repslagarbanan genomgick sommaren 1994 en helrenovering och 2009 utfördes en takomläggning på den gamla verkstaden. Lars Ferm har gjort en fin fondmålning som visar den gamle repslagaren i arbete.

Repslagarbanan inrymmer ett litet museum och är öppen i samband med visningarna av Anders Håkansgården. Ofta och även på begäran visas repslagning och hur det går till. Man tar gärna emot besök även på andra tider och visar den unika verkstaden och dess inventarier.

Källa: Bl.a. Hembygdsföreningen årsskrift 1995